Hur tillverkades järn
•
På 1100-talet började man bryta järnmalm ur berget. Man lärde sig se hur det järnrika berget såg ut och kunde bryta loss bitar genom att sköra berget med eld. Det kallades tillmakning. Man arbetade sig från ytan och nedåt i berget och följde järnådror i öppna dagbrott. Så småningom övergick brytningen underjord i gångar eller orter. När man uppfann teknik att pumpa ur tillrinnande vatten i gruvorna, kunde man gå djupare ned.
Framställningsprocessen utvecklades med järnmalmsbrytningen. Först krossades järnmalmen till små bitar. Dessa rostades för att koncentrera järninnehållet. Den rostade järnmalmen smältes ned med mycket träkol och lite kalk i en masugn under hög temperatur. Masugnen packades från toppen, masugnskransen och det smälta järnet droppade ner mot ugnens botten i flytande form. Man får då ett högt utbyte av järn. Nästan ingenting hamnar i avfallsprodukten ”slaggen” som flyter ut i ett skyddande lager ovanpå järnbadet i masugnen.
Masugnen har
•
Järn- och stålproduktion
Järnproduktion är konsten att framställa järn- och stålprodukter från järnmalm. Denna process har flera steg, som har förändrats genom historien.
Gruvdrift
[redigera | redigera wikitext]Detta avsnitt är en sammanfattning av Gruvdrift.
Järnmalm är mineral som innehåller grundämnet järn i sådan halt och kemisk sammansättning att den kan användas med ekonomiskt utbyte till framställning av järn och stål. En vanlig form av järnmalm är limonit (järnockra), som återfinnes i naturen som myrmalm (i myrar och på sjöbottnar), rödjord och brun järnsten. Andra vanliga former är magnetit - svartmalm, och hematit - blodstensmalm. Magnetit och hematit bryts i gruvor.
Malmen är oftast blandad med gråberg, och behöver därför anrikas i anrikningsverk för att minska mängden slagg senare i processen. Anrikad malm i form av slig kan sintras i ett pelletsverk, till pellets som är anpassade för nästa steg - reduktionen. Man kan också rosta malmen för att
•
Möt medeltiden
När medeltidens människor skulle göra järn behövde man ved och järnmalm. Ved fanns det gott om i skogarna och järnmalmen fanns i mossar och kärr. Ibland kan man på ytvattnet i en mosse se att det finns en oljeaktig hinna. Idag tror många att det beror på miljöförstöringen, men så är det inte. Den oljeaktiga hinnan är ett tecken på att det håller på att bildas järnmalm i mossen. Sent på våren eller tidigt på sommaren gick man ut till platser där man sett en sådan hinna på mossvattnet. På dessa ställen stack man ned en träkäpp. Hade man tur hördes ett krasande ljud när träkäppen gick igenom ett lager med järnmalm. Då tog man fram spadarna och grävde upp malmen. Men det var inte all malm som det gick att göra järn på. Det finns järnmalm i olika färger och den bästa sorten var den som var mörkt brunröd. Ibland stoppade man in lite malm i munnen och tuggade på den. Om den klibbade ihop sig var det järnmalm av bästa sort. Järnmalmen fick sedan ligga och torka intil