Hur såg stavningen ut
•
Nusvenska
Nusvenska är den svenska som talas och skrivs sedan sekelskiftet 1900.[1] Man brukar koppla August Strindbergs verk till början av den nusvenska epoken.[källa behövs] 1900-talet kännetecknas språkligt av att ett standardspråk, "rikssvenska", blir allt vanligare beroende huvudsakligen på masskommunikation genom radio och TV. Dessutom lånades många ord in från engelskan, framför allt efter andra världskrigets slut 1945.
År 1889 och 1906 genomfördes två stavningsreformer, som bland annat mönstrade ut stavningar med qv till förmån för kv och i viss mån e för ä respektive f, fv och hv för v samt participformer med dt för t eller tt. Den förra av dessa ändringar skedde i och med SAOL:s sjätte utgåva, den senare efter ett regeringsbeslut om vilka former som fick läras ut i skolan. Skillnaderna brukar betecknas som gammal- och nystavning.
Senare under perioden skulle fler stavningsreformer föreslås (av bland annat enhetlig stavning
•
Perioder i svensk språkhistoria
Urnordiska: före vikingatiden
Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas för urnordiska.
Runsvenska: år 800–1225
Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk. Den första perioden, 800–1225, kallas för den runsvenska tiden eftersom de skriftliga källorna från den tiden är inskrifter med runor. Kristnandet på 900-talet innebar kontakt med den europeiska kulturen.
Klassisk och yngre fornsvenska: år 1225–1526
De följande perioderna, när källorna främst består av handskrifter med latinska bokstäver, kallas klassisk fornsvenska (ca 1225–1375) och yngre fornsvenska (ca 1375–1526). Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen är den äldsta av de bevarade landskapslagarna. Den tros vara författad runt år 1225.
Äldre nysvenska: år 1526–1732
Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått marke
•
Svenskans historia
Fornsvenska (cirka 1225–1526)
Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan (även om det länge levde kvar i vissa områden).
Fornsvenskan brukar delas in i två perioder: klassisk fornsvenska (ca 1225–1375) och yngre fornsvenska (ca 1375–1526). Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen, som tros vara författad runt år 1225, är den äldsta av de bevarade landskapslagarna.
I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Den yngre fornsvenska perioden inleds med Magnus Erikssons landslag och stadslag som säger att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska (i stället för på latin). Under den här tiden blir det vanligare med texter på svenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten.